igår red jag lektion för min tränare, och det gick skit. så dåligt som det gick igår har jag nog aldrig varit med om innan! men eftersom det har gått så himla bra dom senaste veckorna så visste jag att det förr ellet senare skulle komma en lektion som inte skulle gå fullt lika bra, men så här kast?! eftersom jag haft en hel del annat förra veckan så har annie haft lisa dom flesta dagarna så det blev ingen ridning på en hel vecka.

så jag satt upp, stel och lite ovan, i nya ännu stelare ridbyxor och var lite(väldigt) sen så jag hann rida fram i ca 3 minuter innan tränaren kom . ärligt talat, kan det sluta i nåt annat än katastrof?? svart är: NEJ!

lisa var, om än möjligt, stelare än vad jag var. inte så konstigt med den lilla framridningen, men vi tog det väldigt lugnt  början och jobbade igenom henne ordentligt i skritten innan vi gjorde något annat, men lisa behöver alltid en ordentlig galopp för att slappna av och kunna bli mjuk och rörlig. alltså hade jag en häst med stl 155 i täcken och som är av den grövre halvblodstypen, som inte alls ville bli en banan på volten, eller sätta under sig, hon ville inte ens göra en skänkelvikning. jippie!

 men skam den som ger sig! vi tog det väldigt lugnt och krävde inte allt för mycket av henne. så i slutet och lektionen, när vi hade galopperat ordentligt så började hon slappna av och bli sitt vanliga härliga jag. tills vi skulle ta vänstergalopp... vänster är hennes "svåra" galopp, och igår var verkligen ett prakt exempel på detta.

dock var våra duster igår utan undantag mitt fel, då jag sitter och samlar och samlar tills hon blir skit sur och hoppar rakt upp i luften. givetvis gör jag inte detta med flit utan det är ett av mina problem som jag jobbar med.. jag samlar in bakbenen under mig men släpper inte fram framdelen någonting. inte ett helt lyckat koncept. så sista stunden på lektionen gick åt helt åt att jag skulle rida framåt även med min överdel, och på sätt släppa fram lisa. inte helt lätt, men oj va kul det är att rida när man ser hur bra allt blir när jag gör rätt!! så av en timmes dressyrlektion är gick det nog bra i sammanlagt 15 min. kanske inte så illa trots allt, med tanske på våra förutsättningar igår...

var idag i stallet och tränade NH med damen. det lilla jag kan iaf.. men hur jag en kämpar så lunkar hon runt och ser sömning ut! när man rider så är det alltid spetsade öron och full fart, men när jag sätter på repgrimman blir hon helt annan. väldigt  avslappnad, så jag ska väl inte gnälla men allt jag kan, kan hon vid det här laget. inte ens när jag vill busa med henne och släpper henne lös för att vi ska löslongera och bara bralla lite så kommer hon igång. förr kunnde hon springa som en galning, bocka och leva rullan! men nu bara följer hon mig utan att ens vippa på öronen. skickar jag iväg henne från mig visar hon lite missnöje men går iväg, och låter jag henne komma tillbaka så sluter hon lydigt upp. detta kanske låter som en dröm, men det är det inte. känns mer som att hon gör allt detta för att hon vet att det är så här hon ska göra. lite "om jag gör så här så blir matte nöjd, å så får jag komma in sen igen".

vissa dagar som jag tränar sånt här så sluter hon inte ens upp utan bara stannar och tittar på mig och ser ut att undra "vad är det den där lilla bleka saken vill mig?" är ju aldrig nåt problem att gå fram till henne i det läget, och man det och sen går, så följer hon oftast med.

måste helt enkelt hitta lite nya övningar att lära mig som jag kan testa på lisa sen. eller försöka få tag i en vettig tränare igen! men är ju så himla svårt att få tider hos dom som är nåt att ha! eftersom NH verkligen växer så blir ju efterfrågan på sånna tränare enorm, å det finns ju säkert tränare som är mindre seriösa därav. är glad att jag lyckats hitta en bra dressyrtränare i alla fall! där finns det ju en hel del mindre bra tränare tyvärr, men nu har jag äntligen hittat en som jag och lisa trivs med! så jag får väl vara glad för det lilla :)

tyvärr har jag haft en väldigt massa trubbel hemma, min pojkvän har blivit misshandlad i vår lägenhet och idioterna som gjorde det snodde med sig en väldans massa grejer, bla datorn där alla mina hästbilder ligger.... men som tur är så är pojkvännen inte så illa skadad och våra katter mår bra, och det är ju huvudsaken.

min underbara medryttare A. tar hand om lisa nu i några dagar med, tills jag får rätsida på saker och ting. men tänkte att jag kunde skriva lite om min förra häst, hon som gjorde att jag i några sekunder tänkte att jag inte ville ha ett sto igen... men jag insåg ganska snabbt igen att jag är en "stomänniska" rätt igenom, och det kommer det nog aldrig att bli någon ändring på.

min förra dam är ett varmblodssto född 99 och heter Grands Isabell. hon är 157 cm hög och väldigt tunn i kroppsbyggnaden. hon var den första hästen jag kollade på när jag skulle köpa min första häst. inte så bra att bara köpa den första bästa, men jag var ung och dum.. gjorde det klassika missaget när en ung tjej inte har så mycket pengar så hon köper ett varmblod som har alldeles för mycket nerver fär att bli en bra förstahäst. jajamen. isabell hade nerver. nerver utan dess like dessutom. jag har sommarjobbat i ett travstall när jag var yngre så jag trodde jag hade ett humm om hur varmblod va i psyket, men icke..

men även om isabell var extremt jobbig och jag tillslut fick sälja henne för att vi inte klickade på det sättet som jag ville, så lärde jag mig enormt mycket. och jag lärde mig allt den hårda vägen!! det var med isabell som jag upptäckte horsemanshipe, då jag fick börja leta alternativ till dom kunskaperna jag redan hade. och det är jag verkligen glad över! helt plötsligt började jag förstå hästar på ett sätt jag inte gjort innan, och lärt mig så mycket om hästhantering som jag inte hade en aning om innan. tyvärr räckte inte mina kunskaper till och jag fick erkänna mig besegrad och sälja henne vidare till en kvinna som var mer erfaren än mig. nu är hon tyvärr såld en gång till, till en familj där tydligen dottern i familjen ska ha henne. om någon som vet vart hon är skulle läsa detta så vill jag gärna veta hur hon har det!! saknar henne trots allt..

hittade en hemsk bild på isabell på min mammas datorn som är tagen ca 3 månader innan hon såldes. på bilden är hon inte rycktad och ser ut som en vanvårdad stackars kracke.. men jag fick henne inte att gå upp i vikt!! när bilden tog så gick isabell på 18 kg ensilage, 2 kg hippo groov med extra protein och betfor... det kan man inte ens inte tro....

.. är inte alls en dans på rosor. men ändå helt underbar och jätte spännade! då p. inte rekomenderade att ställa lisa ensam i en hage bredvid dom andra hästarna, jag hade tydligen köpt en stakethoppare, så släpptes hon direkt in till resten av flocken. flocken var vid detta tillfälle på 5 hästar, om jag inte minns fel, och med lisa blev dom 6. det blev ett väldans röjande och lisa sprang förtvivlat och ropade för glatta livet. hon letade väl efter dom gamla kompisarna.

dom första dagarna ägnade vi mycket åt att lära känna varandra och red mycket runt ute i skogarna runt stallet. eftersom jag hade hört från ägare innan att lisa inte gillade banan nåt vidare så satte vi inte en fot inne i paddocken utan bara brallade runt ute.

när jag red ut med några kompisar på långtur när jag hade haft lisa i 3 dagar fick jag den bästa komplimang jag har fått hittills, och det var: "det verkar ju som du haft lisa i flera år, ni nerkar ju känna varandra så bra redan". det tog jag som ett tecken på att vi verkligen passade så bra ihop som jag själv tyckte! dock har det verligen tagit tid för mig att hitta lisa ridmässigt, då jag innan hade en liten häst och innan det ridit halv-ponny, och nu satt jag plötsligt på en bastant dam på 165 cm och storlek 155 i täcken, och med JÄTTE kliv! ni kan ju tänka er hur det såg ut i början... men skam den som ger sig! jag har hela tiden haft inställningen att passar man ihop i sättet, och från marken så kommer ridningen tillslut... ja, tillslut...

det bästa som jag har gjort med lisa var nog att vi åkte på läger 1 och en halv vecka efter att jag köpt henne. lägret vi åkte på var ett horsemanship läger, där vi tränade en massa på våran relation, och det var den absolut bästa start vi kunde ha fått!! tränaren på lägret var Lisbeth och hon är helt suverän!! hon är så himla duktig och hon är helt klart en av mina största insperationer i hästvärlden. måste även ge massvis med beröm till lisbeths "gubbe" Sven! han har hjälp mig så himla mycket med allt som har med hästar att göra! först fungerade han som min hästmassör men efter han bytt bana och jag testade barfota ett tag så använde jag honom som det. men hanär alltid så lätt att ha att göra med och (måste tyvärr för hans del) lyssna på alla mina problem med hästar och han kommer alltid med lika enkla och effektiva råd. tyvärr har jag nu skor på lisa så det var länge sen jag fick prata av mig ordentligt med sven. detta var ju dock ett litet sidospår..

men första tiden är nog alltid lite besvärlig för alla.. det som var värst för mig var nog att lisa blev väldigt svår att hämta i hagen. jag kunde spendera timmar i hagen, prakticerande mina kunskaper om horsemanship, utan minsta framgång.... något jag lärt mig av detta är att mitt lilla sto är väldigt känslig för hur man närmar sig henne i hagen. vissa dagar. andra dagar räcker det att ropa på henne vid grinden så kommer hon i full gallop. svårt att veta om det är en bra eller dålig dag när man kommer in i hagen, men man märker det ganska snabbt...

har funderat på att skaffa en blogg ett tag och nu har jag tagit tag i det hela och ghort verklighet av det! här kommer jag blogga om mig och min häst Lisa, och om hur livet som en fattig hästägare är. för vad som än händer så är jag alltid fattig, och det är ju inte alltid en dans på rosor, men har man "rätt" häst så är det värt det! allt blod, svett och alla dessa tårar...

men är kanske lika bra att jag börjar från början med min historia om oss. allt började efter jag sålt min förra häst (skriver mer om henne en annan gång) och jag skulle nu köpa en ny. jag hade bestämt mig för att denna gången skulle jag ha en vallack, hade fått en rejäl överdos av stofasoner av damen innan så ville ha en vallack som var lugn och härligt jämn i humöret. dessutom ville jag ha en äldre läromästare, gärna över 15, då den förra bara var 7 år(99:a) och jag kände att jag inte behövde en så ung häst då jag inte hade några speciella mål med min ridning. ville mest ha en bästa kompis att kommaut med i skogen och rida lite lättare pass i dressyr ibland (jag är LIVRÄDD för att hoppa efter en del avsittningar på ridskolan när jag var yngre. så sökandet efter den perfekta hästen började.. men ganska snart så insåg jag att min tajta budget inte skulle ge min vidare häst, snarare en käpphästen, men då utan att någon utrustning. så efter lite flörtande hos mormor kunde jag börja leta efter hästar i en något högre prisklass. inte mycket högre, men ändå.

efter att ha läst oändligt många annonser, så hittade jag en annons med en fruktansvärt ful bild på ett halvblodssto e. Rocky 770 och född 99. på bilden så såg hon ut som hon hade världens största kropp och små smala ben som satt flera mil isär. helt enkelt en mycket ful häst, men texten i annonsen var väldigt trevlig, och hästen stog på orust så jag tänkte att varför inte? efter att först ha kollat på ett fruktansvärt trögt och ovilligt halvblodssto ocn en helt underbar fullblodsvallack så blev det lisas tur att provridas. så jag och min helt hästokunnige pojkvän mattias åkte i väg.

första inttrycket av ägaren p. var mycket bra, en trevlig och jordnära tjej som jag kom överens med på en gång. men det var när vi kom ut i hagen och jag möttes av dom snällaste ögon jag någonsin sett på en häst som jag började känna att här va det något speciellt på gång. lisa var lugn och härlig att borsta och pyssla med och p. svor på att lisa hade lyssnat när hon sa att lisa skulle visa sig från sin bästa sida när jag kom. tydligen kunde hon vara lite sur och "stoig" vissa dagar när man pysslar med henne. men inte denna dag! den dagen var hon en ängel! vi red ut i skogen, jag på lisa och p. och mattias till fots. vi var ute i säkert 2 timmar och allt gick så bra! visst testade lisa lite när vi red iväg själva, men i slutet av ridturen så insåg jag helt plötsligt att jag har aldrig känt mig så trygg på en häst som jag gjort på lisa. och det var då jag insåg att lisa var min häst.

efter en hel del samtal med p. och ytterligare en provriding, denna gången red jag ut med en annan tjej och häst i stallet där, så var allt bestämt. lisa skulle bli min!! efter detta gick allting snabbt och efter bara 3 veckor efter första provridningen stog lisa hemma i sitt nya stall.

duon Malin och Lisa var nu ett faktum!