usch va jag bloggar dåligt just nu. men skolan tar mycket tid, och då hamnar tyvärr hästen, och bloggen, lite vid sidan av. vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan de som har mitt stall, då de kan fixa mockning och mat de dagar jag inte hinner ut till stallet. visst får ja betala några få kronor, men det är absolut värt det! tack E och H!

men när man då inte rider fullt så mycket som man önksar att man gjorde så har man en bångstyrig unghäst när man väl tar sig upp i sadeln. detta är inte alls roligt alla dagar...

jag har fortfarande men efter min sista uteritt. lisa hade faktiskt gått flera dagar i rad den veckan, och hon brukar vara mycket snäll ute, så jag tänkte inte så mycket på det, men att jag överlevde den turen är mer tur än skicklighet.

när lisa är på "fel" humör när man är ute så kan hon få för sig rätt som det är att hon ska vända och gå hem. när matte inte låter henne vända, eller försöker vända tillbaka henne kan hon vissa dagar börja backa eller bara gå i sidled.

denna lördagen backade hon inte eller gick i sidled,utan hon kastade sig i halv panik bakåt eller åt sidorna. då jag valt att ta en grusad sträcka med härliga raksträckor för galopp, men med jätte djupa diken ( ca 1 m), så vill man inte att hästen kastar sig, åt något håll. då lisa är ganska klumpfotad, och inte har riktig koll på vart hon sätter fötterna så är det inte alls kul att sitta på henne när hon är på detta humör, men skam den som ger sig tänkte jag och fullföljde hela ritten. men det var banne mig med livet som insats... det var inte en, eller två, gånger vi höll på att gå omkull ner i dikena, och jag tror att jag satt av (kastade mig av) 3 ggr för att inte få en häst på 600 kg vält över mig ner i ett djupt dike. men vi kom hem i ett stycke, båda två.

det är först nu i efterhand som jag har insett hur illa det faktiskt kunde ha gått. detta gör nu att jag stressar upp mig själv, vilket resulterar i att jag känner mig väldigt osäker på att ge mig ut själv igen. min osäkerhet känner ju lisa av direkt, så jag ska bara rida ut med kompisar nu det närmsta, så att osäkerheten inte får chans att bita sig fast.

älskar verkligen att vara ute med lisa och spränga fram i full galopp, men om jag inte är helt säker på oss båda kommer det bara sluta i katastrof. eller vad tycker ni? håller ni med mig, elller är jag bara fjantig? skriv jätte gärna inlägg!